FILIP / CRANE-GRIEF

"Filip's second album is every bit as wonderful as his debut was. He eases you in gently with some delightful Bolan style hippy warbling on 'Whistling In A Shell', before he becomes Elvis in Hawaii for the brittle and sad 'Ohh Iceland', where he sounds world weary and broken. Amazingly he sounds even more lovelorn and forelorn than Jens Lekman on 'Blurred Afternoon' and on 'Trembling China' his lyrics waft spectrally over the distant hum of the tune. Some of the latter songs on the album sound like an understated Rufus Wainwright, especially 'She-Swallow' and 'Tan-Lines'. 'Crane-grief' is another wonderfully understated masterpiece."
// Russell Barker, Russ' Reviews

“a collection of porch songs in the vein of david thomas broughton or a lo-fi devendra banhart if rendered unlistenable by the moth of daniel johnston - swedish born filip manages to make a truly strange and wonderful racket.”
// www.roughtrade.com

“Straight-up, no messing about here from Filip. He writes songs that are quite traditional sounding but have a certain charm and style of their own. Guitars and other instrumentation all work to back up his vocals and it all works very much as it should do.”
// www.smallfish.co.uk

"Filip choses his notes with care. Never too much, less is more. It slowly grabs you, the same way as the music of Antony & The Johnsons does. They don't breathe the same air, but they play with the same mystery, they use the same ingredients to seduce. These are 12 songs, mysterious and beautiful dark."
// Patrick Donders, Hanx Net, NL

"Those 12 songs Filip obliges during 33:13 minutes straight are capturing a love of silence and of wideness, feelings of being lonely and being together. All dressed up in ascetically analog folk. Singer-/songwriter gems that touch your very heart as long as you’re ready to allow it. Music you could name timeless when time hadn’t stop to make a difference anyhow."
// Kristin, home-of-rock.de

"Filip är inte bara den förste svensk jag hört på mycket länge som kommer undan med att göra en så pass bluesig sång som 'Whistling in a shell', han är också ett utmärkt komplement till både Dylan's 'Talkin New York' eller varför inte M.Ward."
// Quetzala Blanco, Expressen

"När Filip nu går hårt in för tillbakalutade pianosånger i Tom Waits-anda och kufisk Will Oldham-besläktad blues, klarar han sig bättre än många andra hoppfulla själar som försökt. Han låter väldigt mycket som om han kurar i ett dammigt vardagsrum, men utan att hemfalla åt lättköpt lo-fi-sjavighet i den varma ljudbilden."
// Malena Rydell, DN

"Han spelar allting själv - gitarr, piano, tramporgel. Musiken är ömsint inspelad av producent-teamet Henrik af Ugglas och Tom Hakava, med stor närhet i sången, och massor av tät rumsatmosfär i helheten. Det är musik att falla baklänges i, utan rädsla."
// Lennart Persson, Sonic

"Ensamma instrument fyller ut låtarna, han vågar låta ett ensamt piano utgöra stommen för en sång, där mindre blir mer. Han pendlar mellan blues, folk, och nästan en liten flirt med kabaré på denna sin andra fullängdsskiva. Man kan höra många gamla stora män i hans röst, han låter dock aldrig dem ta över, men gör något alldeles eget. 'Crane-Grief' fyller ett hål, där saknaden för en andaktstund förut fanns.
// Marie Lindström, Dagensskiva

"Filip rör sig på samma stigar som Tom Waits, Devendra Banhart och Nicolai Dunger - men med egna fingeravtryck och ett förrädiskt lugn som pockar på uppmärksamhet. Fin kombination av tät stämning och avslappnad atmosfär. Han spelar gitarr, cittra, piano och tramporgel och låtarna håller hög klass. Pianolåtarna som avslutar skivan når längst in i mig, och det är en mycket lovande debut överhuvudtaget."
// PM Jönsson, GP

"Akustisk gitarr, piano och autoharp - så lågmält att man lägger örat tätt intill för att höra “ för man måste höra!"
// Bäst Just Nu - Bengt Erikson, Rootsy

”Långsamt stiger melodierna fram och blir allt vackrare. Inte blues, inte country, inte folksång utan anglosaxiska eller amerikanska sånger och ändå inte. Det är Filipsongs.”
// Bengt Erikson, Hifi & Musik

"Om Tom Waits, Daniel Johnston, Sufjan Stevens och Devendra Banhart organiserade en studiecirkel för att med gitarr, piano, tramporgel och autoharp tonsätta stämningarna snarare än orden i Charles Bukowskis författarskap skulle det sluta i katastrof och personliga tragedier. Det skulle bli lågmäld kreativ galenskap. Det skulle bli så vackert. Det skulle låta precis som Filips debutalbum "Crane-grief".
// Patrik Forshage, Nöjesguiden

“Lite Antony, lite Sufjan Stevens, lite.., ja, av det mesta. Andrew Bird? Men hela tiden också relativt eget, på det sätt att det ger en självklar identitet. Riktigt bra, riktigt värt att upptäcka.”
// Magnus Sjöberg, Groove

“En Sobril-mattad stillhet svävar over allt, vilket får svårmodet I Filips låtar att kännas ganska bekvämt. Lite som den vankelmodiga mysluddighet som Tom Waits kan ha. Dystra pianostycken med en musikalisk glimt av svart humor.”
// Erik Agustin Palm, Lira

“Crane-grief är ett rejält avskalat singer-songwriter-album. Mestadels sånger med bara akustisk gitarr, men ibland uppbackad av elgitarr och tramporgel. Bäst blir det när tramporgeln dyker upp i Trembling China. Då doftar det Hedros & Hellberg och jag får fina rysningar.”
// Erik Wärlegård, Trots Allt

"Den svenske 26-åringen formidler med en stillferdig styrke det er såre enkelt å gi seg hen til. Vevre melodilinjer og skjört akkompagnement understruker den såre grunnstemningen. Det fins ingenting å gjemme seg baki denne musikken, og i den kjensgjerningen ligger selve kjernen. Filip gjör selvsagt icke noe nytt, men det han gjör, er personlig og friskt".
// Arild R Andersen – Oslopuls